Motivation

Just nu känner jag inte någon motivation alls. Vet inte vad jag ska göra för att känna mig inspirerad och nöjd med mig själv. Känns som om jag håller på att glida ifrån mig själv och det är inte bra. Kanske är det så att man jämför sig med den man en gång var och inte ser att man ständigt utvecklas och nu har andra kvalitéer än förut. Varför kan jag inte bara vara glad och njuta av det som är bra i stunden och faktiskt ger mig glädje. Det finns ständigt något man kan störa sig på eller känna sig besviken över men om jag bara kunde sluta tänka på det och helhjärtat ta för mig av det goda så skulle jag må så mycket bättre i mig själv... eller?

Nej, jag vet faktiskt inte. Problemet är nog snarare att jag vet vad som vore bäst för mig men att jag sedan ändå struntar i det för att jag blivit en lat fisk. Detta oroar mig lite men jag hoppas att jag överreagerar och att allting egentligen är bra.

Idag var jag hos tandläkaren, inga håll och gratis tandvård även nästa år, det är bra. Kom hem och åt lunch, tänkte gå till gymmet men blev trött och fastnade här istället, tänkte att jag borde plugga men började titta på annat, fikade och blev ändå inte pigg vilket gjorde att jag blev ännu tröttare, på mig själv.

Ikväll är det vårt första föredrag i MR-gruppen. Jag hoppas att vi får några intresserade gäster och att det går bra. Som det känns just nu så tror jag att det blir en flopp, känns inte som intresset är jätte högt men jag kan ha miss bedömt situationen och det humöret jag befinner mig i nu gör nog sitt till min pessimistiska inställning. Detta är inget jag är stolt över, vilket gör det ännu värre.

Ibland önskar jag bara att jag var någon helt annan stans, gjorde något helt annat, bara trivdes och mådde bra. Andra gånger är jallt jättebra, jag är glad, trivs och mår bra. Det är bara det att när allt känns lite tråkigt och jobbgt så blir det så mycket värre och man snarare motverkar sig själv istället för att ta sig upp igen. Jag försöker ta mig upp och det bästa sättet att göra det nu på skulle nog vara att ta en promenad eller gå till gymmet, få ut endorfinerna i kroppen och känna att jag gjort något bra. Detta förhindras av föreläsningen och att jag har problem med foten igen. Jag undrar verkligen om det tänker vara så här nu, om jag borde se till att vila foten lite mer eller köpa nya sulor. Sulor skulle nog vara bäst, men just nu känns det inte så kul att köpa det. Jo, egentligen, efter som jag vet attjag kommer må så mycket bättre då igen. Jag undrar hur många gånger jag har skrivit på bloggen att jag har varit ute och sprungit och att jag ska göra det till en vana, i alla fall springa en eller två gånger i veckan. Det har i alla fall inte hänt sen jag flyttade hit. Jag tror också att min kropp håller bättre om jag promenerar så jag borde nog istället försöka vara stolt över att jag inte springer men varför kan jag inte känna mig nöjd?

Det finns så mycket man kan kommentera och analysera. Varför är jag så upptagen vid att analysera och diskutera mig själv och hur jag mår? - Jag antar att det är eftersom jag har 24-timmars övervakning över mig själv men ändå inte full kontroll. Jo,jag har kontrollen men ibland så låter jag mig själv ändå göra som jag inte tänkt eller inte skulle gjort förut. Det är bra på många sätt men så länge jag inte kan känna det till hundra procent så kan jag inte må helt bra. Det vet jag.

Över går till att kommentera något annat som är ganska aktuellt: kultur, konst, tårta, könsstympning, politik och media. Ja, det är den omdebbatterade tårtan som Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth så glatt skar i utan att tänka på konsekvenserna. Jag kan tycka lite synd om henne som hamnade i sådant blåsvöder för det var nog en ganska jobbig situation som kunde fått negativa konsekvenser för henne oavsätt hur hon skulle agerat. Jag undrar dock om hon egentligen tänkte på vilken situation hon satt i. Jag förstår att den konstnärliga tårtan gjordes för att provocera och skapa debatt men att debatten skulle handla om kulturministerns eventuella avgång var nog inte intentionen. Jag kan även tycka att det var ett lite väl magstarkt konstverk som går att tolka på många olika sätt. Att deltagarna som åt tårtan var en del i konstverket kan man också förstå men att folk ska mer eller mindre tvingas till att "könsstympa" en karikatyr av en afrikansk kvinna som drar tankarna till kolonialismens era känns också fruktansvärt.

Efter att ha sett det så omtalade videoklippet kan jag verkligen förstå känslorna som upprör. Jag hoppas dock att människor förstår och ser att detta konstverk ska lyfta debatten om just könsstympning och att det är just detta fruktansvärda övergrepp som vi ska fokusera på. Könsstympning är ett fruktansvärt sätt för män, och i vissa fall kvinnor, att ta full kontroll över en människas sexuallitet/beröva en annan människa på sin sexualitet. Detta är inte det enda problimet utan könsstympning leder även till att fruktansvärt många flickor dör helt i onödan till följd av blodbrist eller infektioner, den könsstympade får ofta väldigt många andra komplikationer tillföljd av könsstympningen och försätts i ett konstant förtryck. I kulturer där könsstympning är en norm ses flickor som inte könsstympas ofta som smutsiga och onormala. Det sätts därför även en stor press på flickor och kvinnor att de ska vara stympade för att vara "riktiga kvinnor". Detta är en norm som måste försvinna för att alla flickor ska kunna få samma mänskliga rättigheter som resten av människorna på vår jord. Även fast jag verkligen tycker att det är spännande med olika kulturer och kulturell mångfald så måste detta fruktansvärda inslag av våld förbjudas liksom allt annat våld. Detta får inte tolereras.

Have patience with all things, but chiefly have patience with yourself. Do not lose courage in considering your own imperfections but instantly set about remedying them -- every day begin the task anew.

- Saint Francis de Sales