Marathon Runner

Tog en liten springtur på förmiddagen innan jag tog årets första dopp i sjön. Jag börjar förstå varför det känns lite jobbigt att springa. Dels har jag nästan inte sprungit på hela vintern och framför allt har jag ju gått upp ca 25 % av min egen kroppsvikt mot när jag vägde som minst och även hade kondisen på topp. Att droppa i vikt är inget jag tänker göra men att försöka börja springa igen, i alla fall lite mer regelbundet, så att det känns lite bättre ska jag nog satsa på. Det jobbiga är att jag ärrädd att jag har slitit ut några leder och det är ju inte direkt något man bara kan byta så där... Känner ofta av knäna och höfterna, särskillt när jag precis börjar springa och jag vill inte att det ska bli värre. Därför försöker jag ta det lugnt och lyssna på min kropp. Haatar dock att den pratar ett kryptiskt språk som jag inte riktigt har lärt mig. Önskar man snart kan operera in ett chip som man kan avläsa med hjälp av en app på mobilen. Där ska man kunna se vad man behöver äta näringsmässigt och energimässigt samt ifall man behöver vila eller träna. Jag skulle lätt göra detta om det fanns.Fattar inte att det ska vara så svårt att veta hur man ska göra för att ta hand om sig på bästa sätt. Jag försöker få en balans i det hela men det är väldigt lätt att det slår över åt ett eller annat håll.

Jag blir nog i alla fall aldrig mer en maraton löpare tur att jag känner mig nöjd med mitt första och sista lopp i alla fall. Så glad att jag tog mig igenom det så som jag gjorde. Stackars D., som jag sprang "med", var helt död när han kom i mål och hade väldigt ont i knäna om jag mins rätt. Glad att jag klarade mig igenom utan att ta ut mig allt för mycket men höfterna sa att det var dags att sluta när jag var nära mål.

2010 sprang jag kvartsmaran i K-town, jag kom nia men kände attjag kunnat göra ett ännu bättre lopp om jag tränat lite mer. I maj ska jag springa vårruset med UN-womengruppen. Bara 5 km så det borde gå hyfsat men som det känns nu så borde jag nog försöka dra några fler rundor innan det så jag får upp flåset men är det tävlingsmoment så sätter tävlingshjärnan igång och jag flyger fram. En skön nödlösning på problemet MEN jag måste LOVA mig själv att försöka analysera kroppen och sakta ner/gå om jag får en varningssignal. Annars kan det vara över med lopp för mig på en bra stund.

Startklara Rotorua Marathon 2009

Jagar biffar

I mål efter 42 km på 4 h 14 min

Leaving home in a sense involves a kind of second birth in which we give birth to ourselves.

- Robert Neelly Bellah