My Junket: Fallskärm

"Åska och ont i magen... Kan väl bara hoppas på att dagen bara blir bättre..."

"Varför är det så viktigt att vara framgångsrik och "lyckas"? - Bästa frågan på nyhetsmorgon idag".

Ja, så började jag min dag på Facebook. Det finns så fruktansvärt mycket skit att hämta där och sen finns det så otroligt mycket bra. Jag skulle kunna skriva två långa listor, en med bra saker och en med dåliga saker man kan skriva och kommentera på "fejan".

Jag känner mig så anti den hets som finns för att man ska uppleva mest, vara självsäkrast, ha snyggaste människorna i sin närhet och uttrycka hur "duktig" man är. Med detta vill jag inte påstå att jag är så himla mycket bättre på att inte göra just som jag är emot, utan snarare vill jag för mig själv klargöra att det är fel och be mig att avstå. Mitt problem är nog egentligen att jag känner mig så fast här och nu. - Varför inte göra det bästa av stunden då?, kan man ju lätt fråga, men det är inte så enkelt.

Jag vill bara ut och resa, uppleva och göra allt som jag känner för. Det finns många saker jag känner för att göra här också men jag känner mig så hämmad av mig själv. Varför är det så? Varför tror jag att det blir bättre om jag ger mig av? För ett år sedan var det att ta studenten och flytta till Göteborg som var höjdpunkten och allt skulle bli bra och jag skulle må så bra. Jag ber om ursäkt för att det låter som allt verkligen är skit och jag är övergiven av min familj och sover ute på gatan, så är det inte alls. Jag älskar min familj, de stöttar mig i allt (förutom när det gäller tatueringar, vilket jag inte tänker ta upp här just nu) och finns alltid tillgängliga för råd, tröst och glädje.

Att få åka iväg som utbytes student vad det bästa som någonsin hänt mig. Jag fick göra i princip allt jag ville, klättra, måla, hoppa fallskärm, bungyjump, vandra i berg åka snowboard, mada, surfa, träffa nya människor mm. mm. Jag lärde känna mig själv som den jag ville vara, som den jag var. Allt fanns där för mig att bygga upp mitt eget ideal. Nu sitter jag här överdrösad i kurslitteratur och "måste göra listor".Funderar på jobb, på framtiden, på att få envardag som fungerar. En vardag som får mig att må bra och fåår mig att känna att jag kan förverkliga mig själv.

I måndags struntade jag i att ta min promenad, joggingrunda eller gå till gymmet för att sätta mig på ett berg och spela musik och umgås. Det kändes så bra där och då att jagkunde låta mig göra det utan att få dåligt samvete. Igår kom jag hem ifrån skolan efter att ha arbetat med vårt grupparbete 7.30-16. Jag tänkte att jag nog borde ta min promenad men tyckte så synd om hearti som låg hemma och var sjuk, så jag stannade hemma och fortsatte skriva till ca 19. Sen var det dags för middag och efter det blev det film och varm choklad med vispgrädden som legat i kylen en vecka för länge. Jag var stressad men kände mig även trött och less. Chokladen och filmen fick mig faktiskt att må lite bättre men imorse kom känslan av att "jag måste göra något" igen. Varför snörade jag då inte på mig skorna och tog en promenad? Det åskade, men inte var det det som störde mig, nej, helt ärligt så tror jag att det är rädslan för att jag har slitit ut mig själv som skaver. Jag vill inte gå ut och känna att jag har ont i foten, höfterna eller knäna. Som jag skrev igår har jag troligtvis även bakterier kvar sedan urinvägsinfektionen vilket gör att jag blir akutkissnödig ibland och det är inte heller kul när man är ute på promenad och det inte finns några vanliga offentliga toaletter.

Det finns alltså en oro i mig som säger åt mig att stanna hemma och en annan som säger åt mig att gå ut. Det är som ett konstant åskoväder som jag måste försöka lugna ner och acceptera. Jag vet inte hur och jag vet inte när det kommer gå över. Känns som att det skulle vara så mycket lättare om jag fick åka utomland eller tillbaka till Nya Zeeland ett tag.

Snart är det sommar i alla fall men det innebär också en stress på grund av att man måste ha ett jobb och samtidigt vill hinna med massor annat. Jag kommer inte få besked om jag får bli kvar på restaurangen i sommar eller inte än och jag börjar fundera på att söka en planB.