The Skin I Live In

Det har varit en omvälvande dag för många. En vän i bekantskapskretsen lämnade oss i natt och det finns många som kommer sakna denna karismatiska människa. Jag hoppas, och vet, att folk inte kommer glömma, jag vill att folk vänder hans bortgång till styrka och mod. Jag har inte stått honom så nära och det är på senare dar jag lärt känna honom mer men jag känner, och känner till, många i hans omgivning som kommer känna den tomhet som hans frånvaro skapar.

Jag fick beskedet precis innan jag gick in på seminaret idag, lite tankspridd tog jag mig igenom men gick sedan hem. Det är så svårt hur man ska hantera detta och eftersom vi inte var så nära och jag inte står så nära så många av de mest berörda. Jag tillägnar en av fåglarna jag lät tattuera på foten till dig och till de andra som gått och går samma öde till mötes. Jag hoppas innerligt att det inte behöver bli för fler. Detta är bara tragiskt.

Idag stod det trotts allt "komma igång igen" på schemat. Mot förmodan har jag varit på gymmet, jag har läst 20 sidor i MR-boken och inte varit särskillt trött. Antingen är det för tankarna som snurrar i huvudet eller så börjar jag få bukt på det här. Jag hoppas fortfarande att sommaren kommer ordna sig med jobb och annat. Jag har meddelat restaurangchefen att jag inte fick det andra jobbet men hon har inte hört av sig än. Jag har också sökt ett värvningsjobb på Röda Korset men ansökningstiden går inte ut förrän i slutet av juni så det känns lite halvt hopplöst ändå. Men, men, jag ska börja med att satsa på att komma igång med träningen igen nu, jag tror att det kan vara nyckeln till att jag ska få bort dessa äckliga obehagskänslor som förföljer mig.

Efter gymmet lagade jag egen sprödbakad fisk med pulvermos och kokta grönsaker. Jag har aldrig gillat potatismos eller pulvermos särskilt mycket men med potatiskrydda är det nästan lika gott som glass. Till middagen tittade vi, som börjar bli en vana, på film. Idag blev det "The Skin I Live In" av Pedro Aldomodóvar med bl.a. Antonio Banderas. Grymt skönt att få höra spanska igen, önskar att jag kunde åka till spannien i några veckor i sommar... Filmen var annars mycket speciell, inte annat än väntat men händelseförloppet var oväntat vilket är kul som omväxling och gör det värt att sitta kvar och titta även om man tycker att filmen bara känns konstig i början.

Som jag precis sa till en mycket fin vän som stod J. väldigt nära vill jag även säga till er andra som är berörda. Det första är mina favorituttryck på Maori: Titito Whakamua (Look into the future) och Kia Kaha (Keep Strong). Det andra är att skapa den konstiga känslan av tomhet till en speciell känsla som ger styrka och trygghet. Eftersom alla bearbetar på olika sätt och många kommer ha minnen och "känslan" kvar så får man försöka få den till en bra del av sig själv. Jag tycker också att alla ska försöka prata om sina tankar, kramas och sätta ord på det som känns som en orkan i huvudet.

There are two ways of exerting one's strength: one is pushing down, the other is pulling up

- Booker T. Washington